Hej fina ni. Hoppas allt är bra med er. Idag är det exakt två veckor kvar till beräknad förlossning. 14 dagar. Kan knappt tro. Jag känner mig förberedd på ett sätt men på ett annat sätt inte alls. Rent praktiskt har vi väl allt klart känns det som. Vi har allt som behövs till bebis ankomst och lite till. Mentalt vet jag inte om jag lika redo. Det är kanske först nu när jag inte jobbar längre som jag har börjat tänka på förlossningen och livet efter på riktigt.
Min primära känsla inför förlossningen är att jag är väldigt taggad, motiverad och verkligen ser fram emot att möta vår lilla tjej. Men det känns ju lite overkligt att det är så snart. Jag funderar mycket på om jag kommer att klara det? På om hon kommer att må bra när det väl är dags? Kommer jag må bra då och efter? Tänk om jag går över tiden, det kan väl vara lite riskfyllt? Tänk om det är fullt på förlossningen i både Malmö och Lund, om vi behöver ta oss ända till Ystad? Kommer man hinna in i tid? Mycket tankar som snurrar men ändå är jag framför allt väldigt exalterad att hon är här så snart. Vill gå in med inställningen “nu jäklar ska jag få ut henne” så tänker jag att jag klarar smärtan bra.
Dessa två veckor som är kvar ska jag fokusera mycket på mig själv, att förbereda mig så mycket jag kan genom att vila, lyssna på kroppen, bara ta del av solskenshistorier och försöka att inte jämföra mig med andra mammor och blivande mammor.
Innan har jag känt att hon nog kommer att komma innan planerat datum, sedan började jag känna att hon skulle komma on time men nu känner jag att jag nog kommer att gå över tiden och det vill jag inte. Ska man ta till sådana där flummiga metoder då för att starta igång “naturligt”? Får väl se. Känner att jag liksom vill ha ut henne nu :). Vecka 39 imorgon, det är galet varmt ute, känner mig trött. Men snart så… snart är hon hos oss <3.