#MeToo och Fredrik Virtanen

Hej fina ni. För ett par dagar sedan såg jag en trailer på SVT 1 inför veckans Uppdrag Granskning “#MeToo och Fredrik Virtanen”. Trailern var inte lång men jag fick direkt en klump i magen och kände att den här vinkeln är ju helt sjuk!? Hur kan SVT (av alla) välja att göra ett program om #MeToo med något slags syfte att bevisa att personer som berättat att de blivit utsatta för fruktansvärda övergrepp ljuger?!

Ikväll såg jag hela programmet. Jag “hoppades” väl att programmet skulle vara objektivt och inte “ta någons parti” som trailern antydde men det var helt tvärtom tycker jag. Så sjukt konstigt och dåligt! Och journalisten var så oprofessionell och hade en sådan nedlåtande ton mot alla, särskilt offren Cissi Wallin och andra som berättat om hur de utsatts för Virtanen.

Jag tycker självklart att media ska vara objektiv och lyfta fram båda sidors berättelser, utan att vara nedlåtande, respektlösa och ställa ledande frågor. Man har sett dåliga exempel på “båda sidor” inom #MeToo. Vad jag tycker varit bra med #MeToo, berättelserna och diskussionerna är att många kvinnor som (felaktigt) känt skam över saker de blivit utsatta för (våldtäkt, utnyttjande, trakasserier…) nu kanske för första gången vågat berätta om det dom varit med om. Man känner ett systerskap och många kan reflektera över saker som hänt och i bästa fall inse att det inte är deras fel och att de inte ska skämmas över det.

#MeToo har verkligen berört mig på djupet och jag har varit så arg och ledsen. Jag har kokat i flera diskussioner jag haft med personer som pratar om “alla som hittar på” , att “MeToo har spårat ur” och att “nu vågar man inte ens krama nån utan att först fråga”. SUCK. Många gånger har jag gett upp och gått därifrån.

Kände för att skriva av mig. Må rättvisan vinna ❤️.

Följ:
Share:

Kommentera